Disciplinens gåva

En annan viktig del av min resa kom genom tolvstegsrörelsen. Jag började i programmen samma år som jag fick En Kurs i Mirakler, 1993. För mig blev de två vägarna sammanflätade, och ibland kändes de som olika språk för samma sanning.

Till en början hoppade jag mellan programmen – Vuxna barn, medberoende, skuldsatta, till och med anonyma skuldsatta företagare. Jag hade inte skulder i pengar, men jag var skuldsatt i livet: i förväntningar, roller och gamla mönster. Jag sökte, men gjorde inte riktigt jobbet.

Först när jag gick in i ett av de tuffare programmen började något förändras. Där träffade jag min sponsor varje dag, gick på möten dagligen och gjorde stegen så som de var tänkta – i den ordning de var skrivna, inte bara när jag ”kände för det” eller ville göra dem eller på det sätt jag tyckte de borde vara. Det var då jag började tillfriskna på riktigt.

Jag fick erfara att disciplin inte är ett tvång, utan en form av kärlek. Den bar mig när egot ville att jag skulle fly. När jag stannade kvar i strukturen, även när jag inte ville, började jag känna frid. Mindre drama, mer klarhet.

Samma mönster såg jag senare i Kursen. Att läsa Textboken, göra Arbetsboken, hålla fast vid ordningen – det var inte en begränsning, utan en öppning. Precis som i tolvstegsrörelsen handlade det om att överlåta mig till en struktur som var större än mina egna infall.

Jag märkte också att motståndet ofta kom precis när jag var på väg att ta ett verkligt steg framåt. Det blev en påminnelse: motstånd är egots reaktion på framgång. Istället för att se det som ett misslyckande började jag se det som en bekräftelse på att jag faktiskt var på rätt väg.

Disciplinen blev därför inte en boja, utan en gåva. Den höll mig kvar när jag annars hade sprungit. Den gjorde det möjligt för mig att erfara inspirationens flöde.

Ur Lev i inspirationens flöde, av Anna Åberg