Ego eller Helge: Åk till din bror
Jag har en sån söndag där jag är allmänt eländig.
Jag betraktar vansinnet som pågår i mitt huvud: jag känner mig ensam samtidigt som jag absolut inte vill träffa någon. Jag vill tröstäta men har ont i magen. Jag vill landa i Helges mjukhet men är för uppskruvad och stirrig. Allt känns som en attack, arrgghhh.
Jag kan se det som att jag är fast i egots grepp och göra motstånd, eller välkomna att det kommer upp mörker som jag behöver titta på. Jag väljer det första och letar febrilt efter sätt att fly: åk till skogen, åk och bada i havet, promenad med en vän. Hälsa på din bror!
Ja, det hade varit fint att hälsa på brorsan, tänkte jag. Men jag har sinnesnärvaro nog att ta det en sväng till och observera det beslutet. Kroppen känns fortfarande hård och stel, nästan metallisk. Och jag har massa förväntningar på vad som ska ske när jag kommer till min bror. Massa bilder om hur han ska frälsa mig. Oj, stackars bror.
Hej egot, som vill att jag ska lägga lyckan utanför mig.
Jag ger upp och försöker sitta med allt skit (rent ut sagt) och hör viskningen: rädsloinventering.
JA! Jag gör den och gråter en stor lång härlig gråt och mjuknar. Hej Helge! Tack.