El Camino de Santiago

Jag har velat vandra El Camino de Santiago i över 15 år. Motståndet har varit stort. Jag har fallit för egots frestelser många gånger då jag köpt dyra vandringsskor, tränat i månader och ändå valt bort El Camino i sista stund. Jag har till och med pluggat spanska i Santiago de Compostela utan att gå El Camino.

Men nu ska det bli av. Midsommarveckan 2025 är vi några EKIM studenter som kommer att börja vandringen i Saint-Jean-Pied-de-Port. Under vandringen kommer vi att studera Kursen tillsammans. Vi kommer att vandra i fem veckor. Du är välkommen att haka på. Kanske du vill vara med från början, kanske du möter upp oss under vägen, kanske du vill vara välkomstkommitté i Santiago de Compostela. Eller du kanske vill följa oss online :) Vi hoppas på att dela bilder i facebookgruppen, skriva blogginlägg på bloggen och kanske till och med hålla EKIM tillsammansmöten från vandringen. Gå med i den här WhatsAppgruppen om du vill delta på något sätt.

Nedan följer en beskrivning av min önskan och längtan när jag vandrar El Camino de Santiago.

En vandring för att minnas vad jag är

Långsamt, steg för steg, möter mina fötter den eviga rytmen av jorden under mig. Varje steg ett andetag, varje andetag en bön. Jag är på vandring, inte för att finna något nytt, utan för att minnas vad jag redan är. Som Maria i filmen Full of Grace, som varje dag vandrar uppför berget för att möta Kristus, går jag för att stilla minnet av separation och bjuda in en annan vägledare: Helige Ande.

I den här pilgrimsfärden finns inget yttre mål. Världens landskap är bara symboler, skuggor av en dröm jag en gång valde att tro på. Men varje steg är en övning i att vakna, att minnas att problemen jag tycks möta inte är verkliga. De är bara ekon av ett enda misstag - tron att jag kunde vara åtskild från min Skapare.

En resa bortom formen

På vägen upptäcker jag att mina problem inte är de jag trodde. Inte relationerna som brister, inte arbetet som tycks kräva för mycket, inte rädslan för morgondagen. Nej, problemet är varseblivningens slöja, egots tolkning som fängslar mig i tidens labyrint. Egot säger att varje problem är unikt, att jag måste lösa dem ett i taget, men det är ett evigt spel där lösningen alltid flyttas längre bort.

Helige Ande viskar något annat. Han påminner mig om att problemet redan är löst. Separationsproblemet har sin lösning i minnet av Kristus – den jag i sanning är. Hans röst säger:

“Låt mig se problemet som det är, så att det kan lösas.”
A-79

Att våga stanna och se

Att stanna och se är det svåraste. Det kräver att jag släpper taget om illusionens många former, de berättelser jag byggt för att undvika sanningen. Det kräver mod att se att mina problem bara är olika masker för samma underliggande tro: att jag är ensam, att jag är separerad från Gud.

Men när jag stannar, när jag sluter ögonen och frågar: “Vad är problemet?” blir svaret som en stilla våg av frid. Problemet var aldrig i världen. Det var alltid i mitt sinne, där jag valde egot som vägledare. Lösningen har alltid funnits där, som en mjuk sång från Helige Ande, som ständigt påminner mig om vem jag är.

Vägen hem

El Camino är inte bara en fysisk väg. Det är en symbol för resan inåt, hem till Gud. Varje steg är ett beslut: Ska jag fortsätta lyssna till egots vansinne, eller ska jag välja Helige Ande som min vägledare? Han är minnet av sanningen, ljuset i drömmen, och han säger med mildhet: “Låt mig visa dig att dina problem är lösta.”

När jag accepterar detta börjar slöjorna falla. Jag ser att världen aldrig höll lösningen, för lösningen var aldrig i formen. Frid kommer när jag slutar kämpa mot skuggorna och istället vänder mig mot ljuset. Där, i det tysta mötet med Helige Ande, inser jag att det bara finns ett problem – och det har redan blivit löst.

Att leva i vissheten om frid

Så fortsätter jag att gå, inte för att nå en destination, utan för att leva i vissheten om att jag redan är hemma. “Ditt enda problem har blivit löst,” säger Helige Ande, och varje steg är ett ja till den sanningen.

El Camino är en påminnelse om att jag inte är ensam. Jag är Guds Skapelse, fullkomligt förenad med min Skapare. Problemen är lösta, och friden är min, om jag bara väljer att se det. Frågan är inte längre om jag kan hitta lösningen – den har funnits där hela tiden. Frågan är: Ska jag acceptera den?

Och så fortsätter jag att vandra, ett steg i taget, ett andetag i taget, mot en evighet som redan är här.

Låt mig minnas vad jag är.

Låt mig minnas

Jag vandrar på en väg som inte är en väg,
en stig av ljus som föds i stegets rörelse.
Inte för att nå, men för att veta,
inte för att finna, men för att minnas –
att jag är Hemma, redan nu.

Stjärnor dansar ovanför som viskningar från evigheten,
och vinden som smeker mitt ansikte bär ett löfte:
”Du är hel, du är fri, du är min.”
Jordens hjärtslag möter mina fötter,
och varje puls är en påminnelse om den tystnad
som alltid burit mig.

Problemen var skuggor,
blott dimridåer i en dröm jag en gång trodde på.
Men i varje skugga finns ett ljus,
i varje lösning en sång av minne:
”Ditt enda problem har blivit löst.”

Så går jag vidare, inte för att nå en plats,
men för att svara ja, om och om igen,
till den stilla rösten som bär mig:
Helige Ande, mitt ljus genom dimman,
min bro över vattnet som aldrig fanns.

Varje andetag är en bön, varje steg en acceptans,
och världen jag ser är en spegel,
som bryts i ljus när jag väljer att se.
Jag ser att jag inte är ensam, aldrig var det –
för evigheten går bredvid mig,
och jag är Skapad, fullkomlig, förenad.

El Camino, en resa utan början och utan slut,
ett gyllene band av evig tillhörighet.
Problemen är borta, friden är här.
Och jag, som en våg i havet,
vilar äntligen i min Skapare,
min Faders hjärta.

Så fortsätter jag, steg för steg,
ett andetag i taget,
inte för att finna,
utan för att minnas vad jag är.

På vandring,
Anna