Felbehandlad patient?
Arbetsbelastningen är hög.
Snabba beslut.
Ofta på liv och död.
Tog vi rätt beslut? Skulle jag ha sagt nej? Jag vet inte.
Skulden gnager i mig. Jag vill lägga skuld på min kollega, på mig och även på patienten.
Känner förtvivlan, förvirring, vrede. Inser på möte om EKIM Handledning för Lärare att manuset är skrivet, det är bara separation här och patienten är min frälsare som visar mig att vi alla är oskyldiga. Den här verkligheten finns inte.
Jag vacklar mellan beskyllningar och att förlåta mig för att jag använder sinnet för att projicera skuld.
Överlämnar till Helige Ande och kan känna närheten till både kollega och patient. Ger god omvårdnad med respekt. Det är ju så det ska vara! Jag slappnar av och ger god omvårdnad oavsett tidigare beslut. Allt är väl.
Anna