Förlåtelse för att förgöra

Helen blir ledsen för att Karins 7 åriga dotter bestämt restaurang på Helens födelsedag. Helen säger inget, jag bara ser henne bli ledsen. Hon ville välja resturang själv. Jag känner skuld för att jag borde ha fattat att Helen ville välja resturang själv, hon är ju födelsedagsbarnet! Jag känner mig fel, har gjort fel, ska betala, straffas, frysas ut och dö ensam, vara ensam i evighet. När jag är medveten om vad jag faktiskt tänker ser jag att jag tänker med egot som tror på skuld, straff och död. Intressant att egot själv inte verkar tro på döden eftersom jag uppenbarligen ska vara ensam efter döden i evighet.

Jag tror oftast på det jag tänker. Tror att jag är mina tankar. Det är inte sant. De flesta av mina tankar, typ 99,9% är ärvda tankar, eller det jag lärt mig från uppväxten, skolan, media, utbildningar och kultur. Jag återvänder tankar. Vem tänker jag med?

Skiftet från skuld till frihet sker när jag är på morgonmöte med EKIM gruppen och läser i Bönens Sång (s 19) om förlåtelse för att förgöra genom att hålla tillbaka och inte säga som det är. Jag ser att jag håller tillbaka. Jag säger inget till Helen och använder sinnet för att projicera på henne att spela ut hela egots fel och straffsystem genom Helen på mig för att hålla kvar mig i illusionen. Jag förlåter sinnet som projicerar på Helen för att hålla kvar mig. Allt lättar, jag är fri, Helen är fri, vi har roligt på restaurangen. Det finns ingen skuld, inget straff och ingen ensamhet i döden i all evighet. Det finns bara skratt och glädje.

Anna