Jag vet inte hur jag ska kunna älska dig

Ett SMS på telefonen som låg obevakad på laddning precis när jag passerade förbi och i det nuet förändrades allt. Bekräftelse. Illamående. Chock. Det tog 3 månader för att runda av 33 år och det lämnade en dålig eftersmak.

Dagarna som följde flöt samman i långa promenader och sömnlösa nätter. Utåt var fasaden hel men inuti var allt trasigt. Och den bottenlösa ilskan brann oförtröttligt. Skammen var som tändvätska på elden och det var en pina att möta människor och brottas med tankar om att vara värdelös.

Det vete tusan om tiden läker alla sår, den bidrar med glömska men sår finns kvar och går lätt riva upp vid enkla påminnelser. Dåtiden är brutal och gör nutiden sårbar. Om framtiden vet vi inget men med i bagaget finns ett mörker som ljuset får arbeta med.

Jag vet inte hur jag ska kunna älska dig men jag vet att vi är samma du och jag. Första delen av meningen köper mina tankar men slutet är de inte med på. Skjuter ifrån, skyller ifrån, placerar mig på behörigt avstånd, griper halmstrån. Skammen finns kvar. Övertygelse om att jag äger sanningen.

Jag vet inte hur jag ska kunna älska dig men jag vet att vi är samma du och jag. Förlåtelsearbetet fortsätter.

Anita