Min väg till inspirationen

Min väg till inspirationen

Jag försökte länge leva ett liv som på ytan såg rätt ut: man, barn, hus, volvo, akademisk examen och en karriär som företagare. Men glädjen kom alltid i korta skurar, som tomtebloss som brann starkt men snabbt slocknade.

Att vara anställd var särskilt förödande för mig. Jag provade heltid ett par gånger men slutade alltid i samma känsla: en kvävande uttråkning som gjorde att vad som helst kändes bättre än att fortsätta. Jag slog på mig själv för att jag inte ”lyckades” vara nöjd, inte kunde finna ro i det som för andra såg ut som trygghet och framgång.

Jag köpte och sålde hus, flyttade gång på gång, som om en ny plats skulle kunna stilla rastlösheten. Men det hjälpte aldrig. Något djupare ropade på mig.

Det var först när jag utbildade mig till präst i The Order of Magdalen som jag hörde de ord som satte allt i ett nytt ljus. Min handledare, Lauri Ann Lumby, sa: ”Vi mystiker kan sällan vara anställda mer än 50 %.” Då föll polletten ner. Jag var mystiker. Klart jag inte kunde inordna mig i heltidens struktur. Klart jag inte kunde leva i den tysta överenskommelsen om att det “normala” livet är det rätta.

Det var en enorm lättnad. Som om någon äntligen beskrev den känsla jag burit hela mitt liv.

Sedan jag var liten har jag haft upplevelser som Carl Gustav Jung skulle kalla numinösa – ögonblick där något större bryter igenom och fyller världen med helighet och förundran. De har aldrig varit skrämmande för mig, bara stilla, fascinerande och helt verkliga.

Ett av mina första numinösa minnen är från när jag var fyra, kanske fem år gammal. Jag satt i mammas knä medan hon läste Snövit. Hennes röst bar mig genom berättelsen – Snövits prövningar, dödssömnen och till sist uppvaknandet genom prinsens kyss. Tiden stod stilla. Jag var helt uppslukad och visste, utan att kunna sätta ord på det, att sagan bar på en sanning bortom världen. Ett löfte om befrielse, om liv efter död.

Ett annat minne är från tolvårsåldern. Jag sommarjobbade på Jannes trädgård, där jag fick plocka tjuvar i roshuset. Det var inte det jag älskade att göra, men blommorna bar jag hem, fyllde mitt flickrum med rosor och dofter. En eftermiddag, när jag öppnade dörren till flickrummet, lyste solens strålar över blommorna. Ljuset och doften slog emot mig, och plötsligt var allt heligt. Jag stannade mitt i steget, andlös, och kände mig helt hemma i skönheten, utanför tiden, i något som var mer hemma än hemma.

Sådana ögonblick blev min ledstjärna. Men jag förväxlade dem länge med det “normala” livet å ena sidan och kickar å den andra sidan. Jag jagade det som blixtrade till – de där tomteblossen av eufori – bara för att åter stå tomhänt när de slocknade och då nya försök att inordna mig i det “normala”. Det tog tid innan jag förstod att de numinösa upplevelserna bar en annan kvalitet. De pekade på en källa som inte sinar.

Jakten efter dessa stunder ledde mig vidare – till teatern, konsten, litteraturen, musiken, idéernas historia, sociologin och den analytiska psykologin. När jag mötte Jung kände jag att han satte ord på det jag burit hela livet.

Anna

Nästa inlägg kommer at handla om när Kursen fann mig :)