Själens mörka natt

Själens mörka natt

Några år efter En Kurs i Mirakler hade kommit till mig drogs jag till en prästutbildning i den amerikanska The Order of Magdalene. Jag förstod inte riktigt varför – kanske lockades jag av formen, av möjligheten att fördjupa mig i något heligt. Men i själva verket väntade en annan lektion: själens mörka natt.

Min handledare, Lauri Ann Lumby, hade själv gått igenom själens mörka natt. Hon blev en trygg famn när mörkret öppnade sig för mig. Jag minns hur jag vaknade klockan fyra varje morgon, gick ut med hunden och hade Kenneth Wapnicks röst i öronen. Det var ett par år av stillhet, isolering och en känsla av att allt jag trodde på höll på att rämna.

Det var inte behagligt. Men det var nödvändigt. Helige Ande använde själens mörka natt för att låta mina självbilder lösas upp. Jag fick se hur mycket av min identitet som byggde på status, prestation och kontroll – och hur lite av det som hade med sann frihet att göra.

Efter några år i detta inre landskap kom jag tillbaka till ett mer ”vanligt” liv. Jag vägleddes till att arbeta inom vården, som undersköterska, på samma avdelning där min dotter arbetade som sjuksköterska. Kontrasten var skarp. Från att ha varit vd och företagsledare stod jag nu vid sängen hos patienter.

Jag minns särskilt dagen då jag blev avskedad, efter en konflikt om schemat. Skammen var brännande. Men Helige Ande gav mig lektionen jag behövde: att ingen yrkesroll, ingen titel och ingen position kan säga något om vem jag i sanning är.

Det var en hård undervisning, men också en mild. För i botten låg alltid samma budskap: ”Du är redan hel. Du är inte din roll. Du är inte dina prestationer. Du är inte det du tror att du förlorar.”

Jag ville aldrig sätta min fot där igen. Men Helige Ande hade en annan plan. Flera gånger försökte jag gå vidare, hitta andra arbeten, lämna vården bakom mig. Ändå drogs jag gång på gång tillbaka till just den avdelningen. Varje gång jag trodde jag var klar, fick jag en ny vägledning tillbaka. Till slut började jag förstå: det var inte ett misstag.

Det verkar som om just det arbetet är det bästa klassrummet för mig. Där får jag möta allt som fortfarande binder mig – tankar om yrkesroll, status, hierarkier, pengar, kontroll. Allt det jag annars försöker fly ifrån, får jag möta ansikte mot ansikte. I det mötet får jag förlåta.

Jag hade aldrig själv valt det. Men jag ser nu att det är just där, i det vardagliga och ibland obekväma, som jag tränas i att lägga ner min identifikation med roller och prestation. Att ingen titel, ingen arbetsuppgift, inget lönesystem kan definiera vem jag är. Bara Helige Ande kan påminna mig om det.

Ur Lev i inspirationens flöde, av Anna Åberg