Skam den som ger sig, eller?
Är det skamligt att låta bli att driva sig in i kaklet och hålla fast vid sin övertygelse till blodsmaken känns i munnen? Har vi fått lära oss att det är fint att vara uthållig och att stå fast vid sin åsikt för att nå framgång? Det kanske hade gynnat oss bättre att lära oss att det är fint att vara ödmjuk och erkänna att vi kan ha fel!
Om vi vågar förändras kanske inte krisen kommer. Krisen kan ha många olika ansikten. För mig var den en massiv trötthet som tog udden av glädjen och engagemanget och förvandlade mig till en zombie som gick på autopilot med en rädsla att inte räcka till. Varken hemma, i relationer eller på jobbet.
Så för att säkerställa att inte otillräckligheten skulle bli ett problem jobbade jag ännu hårdare. Tiden gick snabbt, barnen växte upp och vips satt jag själv med ångesten i en lägenhet. Jag promenerade flera mil och cyklade ännu fler mil varje dag för att döva den elaka rösten som ristade in mina misslyckanden i själen. Mil efter mil efter mil.
Det tog mig många år och mycket mjölksyra innan jag började sakta ner och kunde sitta stilla för att höra en annan röst. Den röst som talar om att jag duger. Att skam inte är nåt annat än en fantasi och att jag inte behöver hålla fast vid den. Att det är tillåtet att ge sig.
Anita