Synkronicitetens språk

Parallellt med Kursens vägledning började jag alltmer uppmärksamma de sammanträffanden som inte gick att förklara logiskt. Jung kallade det för synkronicitet – meningsfulla sammanträffanden utan orsak och verkan. För mig blev de ett av de tydligaste sätten som Helige Ande talade på.

En synkronicitet är när en inre händelse – en dröm, en tanke, en känsla – sammanfaller med något yttre på ett sätt som upplevs djupt meningsfullt. Som om världen speglar det inre. Jung beskrev det som en ”acasual connecting principle”, en icke-kausal förbindelseprincip. Inte att A leder till B, utan att A och B sker samtidigt och avslöjar en dold ordning.

Jag har upplevt många sådana ögonblick. En av de starkaste var just när jag flyttade in i den möblerade ettan efter luktsmittan och hittade fredsduvan i en låda. För mig var det inte bara en broderad symbol – det var ett meddelande. En påminnelse om att jag inte var ensam, att allt var väl, även mitt i det som såg ut som en förlust.

Andra gånger har det varit en bok som ramlat ner från en hylla, en film som plötsligt säger det jag behöver höra, eller en mening som någon yttrar i förbifarten men som träffar rakt i hjärtat.

För Jung var synkronicitet ett sätt att visa hur psyket och världen hör ihop i något större. För mig är det samma insikt, men med ett annat språk: Helige Ande använder symboler i illusionen för att tala till oss, för att påminna oss om att vi redan är burna.

När jag ser det så blir livet rikt på tecken. Inte som vidskepelse, utan som en stilla lektion: jag behöver inte förstå hela bilden, jag behöver bara vara villig att lyssna.

Ur Lev i inspirationens flöde, av Anna Åberg