Tid är nu
Jag läste Bodil Jönssons ”Tio tankar om tid” för länge sen och tid har fortsatt att vara centralt för mig. Vi har delat in dygnet i block som talar om vad vi kan ägna den till.
8 timmar arbetstid
8 timmar fritid
8 timmar sömn
och sen börjar det om.
Timmarna går så fort! Jag har mycket att göra på jobbet och vill leverera. Jag vill göra meningsfulla saker på min fritid. Och jag behöver sova för att orka börja om nästa dag igen. Aaaah, jag hinner inte!
Skulden över att inte hinna, att inte fylla tid med mening och bara se den rulla förbi gnager mig. Den när min irritation och min rastlöshet och den elaka rösten som talar om hur värdelös jag är som inte hinner. Jag är rädd att jag snart sitter och dinglar benen på en parkbänk matandes duvor och undrar vart tiden tog vägen. Och ångrar att jag inte gjorde nåt vettigt av den. Mera skuld.
Under pandemin blev det plötsligt tillåtet att vara utan att göra och det gjorde så gott för min to-do-lista och hetsen över tiden som går. Att äta när jag är hungrig istället för på ett givet klockslag är fint. Att sova så mycket jag behöver utan att hetsas av att det vissa nätter blir mindre sömn är avslappnande. Om jag undviker att låta gamla minnen äta mig kan jag släppa skulden över det som jag tror blev fel fri, det är frihet.
Jag kliver av tidslinjen så snart jag kommer på mig själv och ler lite överseende över att minnet svek mig igen och pushade mig att fortsätta balansera på den.
Vår bästa tid är nu. Bara nu.
Anita